Biljettpriset var ganska maffigt, men samtidigt skulle det här bli enda chansen och kanske sista möjligheten att se mannen bakom en av de stora idolerna Creedens Clearwater Revival. John Fogerty som nu har hunnit att bli 72 år gammal, kan det vara något? Risken var dock stor att jag skulle gå hem med stor besvikelse när hans ålder tar ut sin rätt.
Mot Mölleplatsen i Malmö och regnet har öst ner hela dagen. Packar med gummistövlar och regnrock och några öl som färdkost. Mölleplatsen är en park, ett område där jag i stort sett är uppvuxen på. Många minnen från folkfesterna, 70-talets leverne och Malmös egna lilla Woodstock, där musiken och banden spelade hela dagar ända in på småtimmarna. När jag kommer fram så spelas bakgrundsmusik i form av "Woodstocksband" Hendrix går igång, gåshuden stegrar sig och jag färdas som i en tidsmaskin tillbaks 40 år i tiden. Och konserten har här inte ens börjat.
Konserten börjar med en retrofilm där Fogerty berättar lite om CCRs musikhistoria, hur de blev stora och hur det kändes att vara ett band och turnera under 70-talet. Fogerty kommer ut med en hel del energi kör Born on the Bayou, Green River, Susie Q etc etc. Rösten håller och han håller inte igen på den mellan låtarna då han glatt och humoristiskt berättar små historier från deras artisteri.
En handlade om deras första stora spelning på Woodstock och de hade inte fått någon exakt speltid utan det kunde bli när som helst och de satt och väntade och väntade på att få komma ut och spela. 02.30 så var det då äntligen dags men det hade uppstått ett litet problem. Banden innan hade varit sådana band där hela publiken stoppat i sig LSD så när Creedens gick på scen så sov hela publiken. Utom 3 personer som stod och hoppade som de fortsatte att spela för i flera timmar.
Jag hade väntat mig en ganska så kort konsert med tanke på Fogertys ork, men hade ju tokfel där då de drog igenom låt efter låt totalt ca 25 st. Fullständigt överraskad tror jag att de drog igenom de flesta hitsen, kan i alla fall inte minnas en enda låt som skulle vara saknad. I bakgrunden visades hela tiden tidstypiska bilder/videor så det blev faktiskt riktigt snyggt. Vill ge bandet en stor eloge med så fantastiskt duktiga på gitarr, trummor och orgel. De fick fram ett riktigt 70-tals sound med en underbar episk tidsresa 40 år tillbaks i tiden.
I mitten av konserten händer något, den gamla möllan från 1850 började snurra...Helt magiskt och jag får flashbacks till de gamla folkfesterna där den även snurrade vid unika tillfällen när någon världsartist kom för att spela. Den mest spännande upplevelsen när man var där som barn, höll sina föräldrar i handen eller satt på axlarna och inte "kunde" musiken. Om jag skulle säga något negativt så var det att de valt att köra några av deras låtar alldeles för fort, Lodi tex gick av i dubbel hastighet. Går ifrån Mölleplatsen med ett rus av en fantastisk konsert som påminner om hur underbar musik Creedens står bakom. Värt varenda krona.
Helt spontant får jag för mig att dra på konsert en lördag. Vackra Helsingborg väntar och välkomnar en när man stiger av tåget. Uteserveringar med livemusik där Sting ljuder ur högtalarna med sin "Message in a bottle" och jag står på torget och dricker upp min medhavda öl i lugn och ro och bara njuter av stundande solnedgång.
Pontus Snibb´s Wreck of blues skulle spela på Tivoli som numera ligger havsnära och vackert. Efter ölinköp fanns det en stund att sitta en meter från havet och bara filosofera en stund med de sista solstrålarna bländande mot sig. Pontus som är en högproduktiv musiker gör sig allra bäst i sin blueskostym om jag får välja. Med sig har han sin gulliga pappa Håkan Nyberg (från Nationalteatern) som sitter bakom trummorna och gör det imponerande bra, taktfullt och med stil. Kalle Johansson sköter basen.
Bluesen levererade och det var svårt att stå still emellanåt. Hela tiden slås man av att det är så välgenomtänkt och klockrena toner/takter. En och annan stilren cover b.l.a. Creedens drog de igenom och leendet från Håkan bakom trummorna som speglar att han älskar det han gör är oemotståndligt. Pontus verkar älska att experimentera med sin gitarr så han får fram den riktiga blueskänslan, vilket han lyckas ganska bra med även ikväll. En del låtar som klippet nedan var ända upp emot 7 min långa men det märktes aldrig då man inte kunde flytta blicken/öronen ifrån deras framträdande en sekund. Perfekt premiäröppning för Tivolis utescen. Jag kan se Wreck of blues om och om igen utan att det blir tjatigt eller sömnigt, ett band som utvecklar sig hela tiden. Längtar redan till nästa tillfälle.
Festivalens sista dag börjar med ett litet vemod under frukosten. Som vanligt går dagarna alldeles för fort och man hinner inte med allt som man sett fram emot. Plötsligt hör jag Thunders underbara pianoplink när de soundcheckar över buskagen och kommer på mig själv att slå bort vemodstanken. Det är ju för tusan en hel dag full med musik kvar att avnjuta. Inte visste jag heller att detta skulle bli dagen med många tårar.
Thunder.
Thunder är ett band som jag lyssnar frekvent på hemma, där Danny Bowes nästintill har blivit en inneboende i vardagsrummet. Flera gånger i veckan i etern genom Planet Rock har han förespråkat för sin exklusiva turné. Danny med sin fantastiska röst får kämpa för att väcka den morgontrötta publiken och det funkar sådär med låtar som man inte känner igen. Betyget dras ner för en alltför kort spelning ca 10 låtar och ett dåligt låtval där han lämnat många klassiker hemma i byrålådan. Varför soundcheckar man med låten "Loved walked in" när man inte tänker spela den? När de har spelat sista låten så står publiken fortfarande kvar för vi är ju övertygade om att Thunder har mer att ge...Dock förgäves. (Betyg 3/5)
Candlemass.
Det känns lite konstigt att se bandet som har satt Doom-Metal på kartan mitt på ljusa dagen. Personligen har Candlemass en stor plats i mitt hjärta då vi lyssnar mycket på dem när vi sitter ute i naturen framför en öppen brasa. Mats Levén sjunger otroligt skickligt tungt och mörkt för att i nästa stund slå över till ljust och skarpt, underbara toner som går rakt in i hjärtat så gåshuden stegrar sig. Klart en av de bästa röstförmågor som vi har i vårt land enligt min bok. Fantastisk scenkänsla som gör att man inte flyttar blicken en sekund utan bara matas med bästa Doommusiken. Tårdrypande när de avslutar med Solitude och man är med i musiken med hela kroppen, en eufori ungefär som när musik är som bäst. Någonting gör att doommusiken inte sitter längst ut till spetsarna idag, om det är dagsljuset eller avsaknaden av Edling är svårt att avgöra. (Betyg 4/5)
Sweden Rock Symphony Orchestra.
Kan en hel Symfoniorkester på Sweden rock vara nått? Kanske om man lägger till ett gäng med världsartister. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men begränsar mig för risk att bli dryg. Redan i första låten när Lawton (Uriah Heep) kommer ut och sjunger underbara July morning forsar tårarna. Nästa artist är Tarja (Nightwish) som jag inte håller så högt som övriga i publiken. Joe Lynn Turner kommer ut för att sjunga Rising force och I surrender med en imponerande energi och röstkapacitet trots sin ålder.
När Dan McCafferty (Nazareth) 71 år gammal sätter sig på en stol och börjar sjunga på världshistoriens bästa ballad, Love hurts så tystnar publiken och inte ett öga torrt. Det är konstigt att något som låter så illa och inte mycket sångkapacitet finns kvar eller någon ton sitter rätt, kan bli så underbart och magiskt i ett fans öron. Står och blir imponerad över Dans vilja att göra det här samtidigt som tårarna rinner och för en sekund slås jag av att detta är nog allra sista gången man får höra Dans stämma live.
Konserten rullar vidare med Peter Tägtgren (Pain) och allsång med Joakim cans (Hammerfall) till deras Hearts on fire. Jag hade sett fram emot att höra något från Mark Stanway (Magnum), men det var svårt skilja hans orgel/keybordtoner från en hel symfoniorkester. Tycker nog de kunde valt någon gammal 70 tals låt ex long live rock n roll där Mark fick några minuters orgelspel. Avslutande medley till Thunderstruck där alla artisterna kommer ut och röjer blir klockrent. Publiken verkar helt lyriska och verkar ha fått en adrenalinkick, men mest lyrisk är nog dirigenten Ulf Wadenbrandt tillsammans med husbandet Freak Kitchen. (Betyg 4/5)
Dare.
Ett av mina favoritband som går varm i lurarna flera gånger i veckan skulle ersätta Kansas inställda spelning. Ser att många lämnar området, kanske för att de är besvikna på att Kansas aldrig kom hit, eller kanske för att de aldrig har fastnat för Dare. Bestämmer mig snabbt för att strunta i Kansas och alla andra för nu är det jag och Dare. Bandet har just släppt en ny skiva så det kan bli en del nya spännande låtar, men efter ett tag blir det mindre viktigt vilka låtar de spelar, fantastiskt bra rakt igenom. Jag slås av det fantastiska härliga ljudet, med toner och underbara gitarrslingor som sitter klockrent och spär på varenda musiknerv. Hjärtskärande texter som Darren sjunger utan att lämna någon oberörd, han anstränger sig med lite sångtrix och resultatet blir tom bättre än på skiva. Bandet har en utstrålning där inte åldern verkar ha någon betydelse och så klart hinner de även med en Thin Lizzy cover som påminner oss om deras förflutna. Raindance i strålande sol när publiken sjunger i kör i stämma mot Darren blir oslagbart. Klippet nedan som är en av deras nya låtar "Every time we say goodbye", ger en än käftsmäll för vad som komma skall om ett par timmar när festivalen ska släcka ner. Står och gråter igenom hela konserten i ren musikeufori. Kan man ge Betyg mer än 5? (Betyg 5/5)
Saxon.
Jag har redan bestämt mig för att Saxon får bli det sista bandet för denna festival då kroppen har blivit ganska mör efter 3 kanonspelningar under dagen. Saxon som tillhör kärnfamiljen inom rock är ett band som man knappt behöver presentera och ganska så lättlyssnad musik när vi snart har sett dem nästan varje år. Jag har under de senaste åren tröttnat på att de brukar spela samma låtar genom deras konserter, men idag kändes det som att de tänkt om lite. Kanske därför som Biff skojar friskt med publiken om vilka låtar de ska spela och i vilken ordning. Det är svårt att inte älska Biff och han verkar inte en dag äldre än förra gången jag såg honom, rör sig med massor av energi på scen och har en röst som fortfarande kan skära genom rökmolnen. För första gången upplever jag Saxon visa upp en lite proggig sida i Broken heroes och får där helt plötsligt lite "Fish"-vibbar. Fantastiskt att man fortfarande kan finna något nytt ur låtar som man har hört sådär redan 1000 ggr. Fin pyroteknik i takt med musiken spär på låtar som aldrig går ur tiden. (Betyg 4/5)
Treat.
Står ett par låtar men kan inte ta in något och blir tvungen att ge upp. Vilket inte har något med hur bra Treat är eller hur de uppför sig. :) Är man full med musikeufori efter några bra konserter, så är man och hjärnan kan inte ta in mer...ett känt ubertråkigt festivalfenomen för mig.
Dagens behållning blir alla underbara sångare som gått förbi mina öron. Rival sons, Venom och In Flames fick stå över till nästa möjlighet att se dem. Häftigaste upplevelsen idag är nätt jämt mellan att sjunga i kör under Raindance (i strålande solsken) och Levéns sköna stämma under Please let me die in solitude.
Är nu inne på festivalens andra hälft och vaknar hastigt genom att skrika rätt ut "Jag ska se Primal fear!" på med kläderna och hastigt iväg springandes utan att äta, pudra näsan eller andra morgonvanor. Tjejerna i mitt camp skrattar lite åt mig, men samtidigt så påminner denna stund om att just musiken är den allra viktigaste på festival. På väg mot området översköljs jag av kroppens begränsningar genom en stor sömnskuld, baksmälla som hänger i sedan igår och jag tvingas tänka konstruktivt. Vilka band får ge vika idag för några timmars sömn? I alla fall inte Primal fearsom strax går på scen. Morgonkaffet fixat som medhavd dryck.
Primal fear tar mig tillbaka till 2007 när deras platta New religion öppnade en helt ny värld för mig. Sedan dess har de legat i bokhyllan och Mat Sinner har spottat ut plattor vartannat år som också ligger i bokhyllan i väntan på tid och lust. En bit in i konserten är jag helt fängslad av Ralfs fantastiska sång som gör att hjärtat hoppar studsmatta och man kan inte ens höra ett knyst av att stämman är 10 år äldre. det känns som att det räcker med att älska New religion så funkar de andra låtarna med. Saknar dock en person som var med på den tiden och vips så plockar de upp Magnus Karlsson som gäst...snacka om klockrent drag då varenda Primal fear fans älskar svensken som var med förr och satte de bästa gitarriffen. När de avslutar med Metal is forever så forsar adrenalinet och lyckan inte bara hos mig utan hos hela publiken. Sweden rock publiken har nu vaknat. (Betyg 4/5)
Jag gör ett tappert försök och tittar lite på Picture, där kroppen helt plötsligt ger upp. Släpar mig hem, sover, duschar och reparerar mig ett par timmar.
Ratt.
När jag tänker på Ratt så tänker jag festmusik med röj. En sjudundrande fest in på småtimmarna med en sångare som röjer lika mycket som musiken. Förra gången jag såg dem så var det ett riktigt ös och tryck i konserten. Besvikelsen blev stor när det kommer ut en Stephen som inte verkar vilja vara där. Publikkontakten är fattig, rörelserna monotona och man skulle kunna lägga ut en linje på scengolvet som han gick på fram och tillbaks i samma scenmönster i låt efter låt. Alla låtarna som är ganska avskalade går i många tonarter lägre och tappar därmed det "sting" som Ratt annars har i sina låtar, dessutom skar sig rösten emellanåt. Det är i sådana här lägen jag förespråkar att de hellre tar in någon ny förmåga till att sjunga på låtarna än orginalartisten. Riktigt dålig konsert och jag kan inte svara på varför jag ens står kvar och tittar. Bästa Ratt som de egentligen ska låta åker med till nästa hemmafest istället. (Betyg 1/5)
Scorpions.
Står och väntar in bandet som är en av de största i min rockbok. Så många minnen, så underbara skivor och så många lyssningar genom åren. De har kört nästan samma setlist alla gånger jag sett dem live så jag hoppas innerligt på något annat ikväll. Det ska bli spännande med Mikkey Dee som har tagit över trumpinnarna i bandet. Redan när de springer ut och startar konserten så slås jag av ett otroligt dåligt ljud. Ljuden från trummor, sång och gitarr är inte synkade, och framförallt så borde de höja sången några steg. Jag tycker att Mr. Dee tar i lite för mycket, nog för att han ska ta med sig sitt eget sound men Scorpions måste få låta just Scorpions och inte Motörhead. Scorpions försöker gång på gång vinna fansens uppskattning genom att sätta Dee i rampljuset till kostnad för deras egen storhet och sound. Magplasket kommer när de ger sig på låten Overkill, som blir fruktansvärt dåligt och Meines röst skär sig ordentligt...En röst som tyvärr inte håller i de höga tonerna längre. Underbar publik som inte ens lyssnar på Meine utan sjunger allsång rakt igenom hela konserten. Hoppas att någon talar om för Meine att det finns något som heter "playback" till nästa Turné. En underbar setlist och överlycklig över att de äntligen spelade Always somewhere (en bit i alla fall) som jag aldrig hört live tidigare. (Betyg 3/5)
Running wild.
När jag hörde Running wild för 25 år sedan så tyckte jag att de var för tunga, brutala och inget som jag lyssnade på. Jag har ju inte kunnat missa deras Under jolly roger, men för övrigt kan jag inte en låt. Samtidigt har jag vänner som åker jorden runt för att se deras udda spelningar. De gör entre med en underbar sammansvetsad spelglädje och fantastisk energi så man kan inte annat än att älska deras framträdande. Får en märklig känsla av att jag känner igen låtarna när jag plötsligt kommer på mig själv med att sjunga med. Sköna melodiösa gitarriff som gör att gåshuden stegrar sig, och en fantastisk kille bakom trummorna som imponerar. Riktigt häftigt att de är 2 sångare som skiftas om att sjunga i ett uträknat schema. Deras sång låter så uberperfekt att jag står och misstänker playback ett tag, men tvingas släppa tanken snabbt, då det låter så fantastiskt bra att jag struntar i vilket. Det uppstår en känsla av att det är rövare som man ser på scen med deras coola outfit i blåjeans, höga fransade mockastövlar, skinnväst med guldiga smycken och så scarfen på huvudet så klart. De bränner av lite pyroteknik i takt med musiken som spär på den "wow"-känsla som jag redan har. Kanonkonsert som gav en käftsmäll där det tunga och brutala som jag mådde illa av för 25 år sedan helt plötsligt har blivit härligt tungt och brutalt istället. (Skyller på min sena "Metal" mognad). Under Riding the storm och Under Jolly Roger så visar Running wild verkligen var skåpet ska stå på Sweden rock. Värt att åka jorden runt för. (Betyg 5/5)
Dagens behållning blev att morgonvakna till Primal fear och avsluta med Running wilds underbara överraskning. Scorpions goes metal är definitivt inte min grej. Missade The dead daises, Metal church och Little Steven under en tupplur och jag hoppas få uppleva åtminstonne något av banden vid något annat tillfälle. Definitivt ubertrist att missa sexigaste drömgitarristen Aldrich :).
Den andra musikdagen startar upp sömnigt och tidigt (redan 11.30) med underbara Stacie Collins. Ett band som ofta kommer för spelningar i Sverige. Det är svårt att inte älska henne, Al och deras gäng när de verkligen ger allt av vad de har på scen. Stacie besitter en helt sanslöst bra countryliknande Nashvilleröst och är fantastiskt duktig på att spela munspel. Fartfyllt och melodiöst studsar Stacie fram över hela scenen medans basisten Al (Hennes man) beundrar hennes karisma kärleksfullt, och man blir bara så glad av att se deras spelglädje ihop. De som har följt deras genuina önskan att få komma och spela på Sweden rock, förstår deras lycka när de genom röstningar av fansen fick till sig just denna spelning. Stacie tackar gång på gång publiken för allt stöd och att hon har sitt hjärta i just Sverige. Jag gissar att bandet föredrar mindre klubbspelningar där Stacie får bättre möjlighet att känna lite på publiken som just nu morgonsover. "What comes around, goes around...." Perfekt start på dagen. (Betyg 4/5)
Hardline.
När en av världens bästa sångare Johnny Gioeli ska gå på scen så har man lite pirr i magen. Det är andra gången han hänvisas till en av de mindre scenerna på Sweden Rock. Det verkar som om Johnny har en inre adrenalinpump som ger hans utstrålning på scen, med en otrolig förmåga att leva sig in i musiken. Han lämnar ingen oberörd i publiken och han hade nog helst velat att alla skulle vara med honom uppe på scen. Nostalgiska personliga talks om hans liv/musikresa mellan låtarna, där man förstår hans kärlek för musiken. Fantastiskt duktig tjej på bas som håller ett tungt grew rakt igenom hela konserten. Ljudet är så dåligt så det påverkar hela konserten negativt, Johnnys fantastiska "stora" röst når dessvärre inte ut. Hoppas Sweden rock tänker om till nästa gång så vi får höra Johnnys röst i sin rätta kostym på en större scen. Konserten var något sömnigare än förra gången 2013, men trots detta och urkasst ljud så blir man lycklig av Hardlines musik "Hang on to Dr. Love..." (Betyg 3/5)
Doro Pesch's warlock.
De flesta hårdrockare känner ju till Doro, och ännu mer Warlock. I stunden innan konserten står man och funderar på vad som kommer att bli denna gång, Doro, Warlock eller en kombination av båda när det står lite diffust på bandloggan "Doro The voice of warlock". Tittar man noga så står det även "Triumph and agony", så med lite fin tankeverksamhet så kunde man gissa att det skulle bli låtar från den plattan. Doro kommer ut som ett energiknippe som hon alltid gör och står inte still en enda gång under hela konserten. Samtidigt med bandet kommer gitarristen Bolan (från warlock) ut och folk reagerar i publiken då man är van vid Taylor de senaste åren. Kul för de som inte sett Bolan på ett tag men värre för oss som älskar Taylor och hans enormt häftiga growl i bakgrunden. Varannan person står och gråter i publiken när Doro bär upp en hel rockera i sin konsert genom att hylla Dio, Lemmy, UDO och Biff mm. Publiken älskar att sjunga med i texterna som I rule the ruins, East meets west och Metal tango etc. Doro når ut med sitt "Vi är alla med i samma rockfamilj" budskap till varenda person när det blir dags för "All we are" Betyget dras ner en aning för att Doro låter aningens hes, fel gitarrist och att jag har sett bättre konserter med henne typ Warrior soul 2006. (Betyg 4/5)
Alter bridge.
Ett band som jag tycker låter kanonbra på skiva men uppenbarade sig sämre live. Sångaren Kennedy spelar gitarr samtidigt som han koncentrerar sig på att sjunga fina toner, vilket tar upp all kraft så all form av scen/publik känsla försvinner helt. Långa gitarrsolon drygar ut tiden, men underbart så bra han sjunger. Bandet var något osynkade när musikerna mer spelade sin egen grej än tillsammans. Vet inte om mina öron är trötta här men efter 3-4 låtar så låter det mest likadant hela tiden. (Betyg 2/5)
Steel Panther.
Står och väntar på att de ska gå på då en vän till mig talar om att nu ska vi få se på lite "Boops". Jag svarar med att det gör väl inte musiken bättre heller. Kompisen tar mig på pannan och undrar om jag är frisk. Efter några låtar med allsång till fjanttexter som i en lekstuga plus irritation av min kompis dåliga kommentar gör att jag ger upp pudelrocken och kollar in nemistältet istället.
Veonity.
Om det finns något som låter precis mittemellan Gamma ray, Sabaton och några inslag av folkmusik så är det Veonity. Härliga gitarrslingor och en underbar sångröst som går rakt in i själen. Dock saknades en bra scenkänsla som de blir förlåtna för, sångaren måste definitivt röra sig mer på scen. Helt underbar melodiös power-metal när den är som bäst. Kommer troligtvis att bli årets nyupptäckta överraskningsband. (Betyg 4/5)
Aerosmith.
Det första som slår mig är storheten och det förbaskade bra ljudet som för en gång skull nu äntligen kunde höras. Vi skulle höra dem och Steven Tylors röst för allra sista gången. När de spelar Livin on the edge, Love in an elevator och Janies got a gun på raken efter varandra så väcks plötsligt tanken av hur lika låtarna egentligen är och att det blir ganska sömnigt i mina öron. Annat tycker publiken som i stort sett håller festplatsen igång med skrik, dans och rörelse. Men så plötsligt händer något, 35 000 pers. står knäppt tyst när låten "Dream on" spelas. Helt magisk närvaro av både Steven och publiken, och jag själv håller på att sjunka ihop av lycka. En och annan tår fälls och det är just det här magiska ögonblicket som blir behållningen från en annars ganska sömnig konsert. Jag hade velat höra dem mer i 70-tals sound och inte så överproducerat för att konserten skulle ge mig bättre behållning. Jag har lånat nedan klipp för att återvisa Aerosmiths storhet. Ett plus i kanten får de för att de ändå håller sig så aktiva och fräscha trots sin höga ålder. (betyg 3/5)
Edguy.
Tobias Sammet (the man of perfection) en av de stora musikproducenterna är åter på Sweden Rock. Han går på scen med ett dunder och brak med fyrverkeriskådespel, kanske lite för att hävda sig mot tidigare Aerosmith... snyggt var det i alla fall. Sammet kommer ut på scen något knäsvag och nervös som går över efter en stund. Det är mycket snack och teaterspel mellan låtarna vilket också är lite Sammets grej. Jag tycker han är alldeles underbar med en härlig blandning av provocation, musikhistoria och en stor portion av humor. Få artister kan ju få med sig sin publik med sådan kärlek. Musikaliskt gav konserten mig gåshud rakt igenom med tunga trumtakter, sköna gitarrer och underbar sångröst. Riktigt imponerade och sammansvetsat band som gör avbrott mitt i låtar för att Sammet ska få något sagt. De som är kvar i publiken så här 00.30 är hängivna fans som ger gärnet med allsång i de flesta låtar (härligt med tanke på en annars ganska så stilla publik på SRF). En toppspelning med massor av energi så gåshuden stegrade...lika perfekt som Sammet själv vill ha det. När det gäller Edguy så kan de enligt mitt tycke spela vilka låtar som helst, det blir ändå bra. Sammets underbara röst och all humor hänger med hela vägen hem ikväll. (Betyg 5/5)
Dagens behållning blir Doros Rockfamilj, Dream on och Sammets snygga tigerhatt. Missade konserter blev Iced earth och hoppas de kommer tillbaks igen vid något tillfälle.
Då var det äntligen dags för årets bästa vecka. Världens bästa festival som ger en ordentlig käftsmäll varje år, som man sen står sig på en lång tid framöver. På senare år så har jag insett att jag behöver först semester för att sedan få ut så mycket som möjligt av rockveckan. Jag har i år varit här redan i 5 dagar innan festivalen började och semestrat, sovit ut och tagit tempen på området.
Onsdagen och alla kompisar som bor i mitt camp har landat. Jag överöses av hjärtliga kramar från höger och vänster från vänner som man inte sett på något/några år på vägen när vi går till området. Tänker ett tag att Sweden rock nästan kunde vara kärlekens festival.
Första band på agendan är Emma Varg, melodiös punkrock med låtar som kräver lite sångteknik. Sångaren fixar inte riktigt tonerna och det låter ansträngt och krystat rakt igenom. Nåväl skönt att musiken nu äntligen har kickat igång.(betyg 1/5)
A tribute to led Zeppelin, ett band som jag håller nära hjärtat. Jag brukar se dem några gånger om året och ser fram emot att de nu äntligen har fått en spelning på Sweden rock. Österlin, Snibb och Pihleke som spelar Zeppelintoner i världsklass. Redan i första låten händer något otrevligt där ljudet från sången inte når ut. Det var svårt att avgöra om det berodde på tekniken eller en nervös sångare, men ska zeppelinmusik sitta så måste rösten vara med. Sångarens alla extraordinära "Plantsounds" bara försvann ut i intet. Musikerna var mindre sammansvetsade än vad de brukar vara då man är van vid att de rockar med varandra och inte var för sig. En sömnig setlist med de vanligaste radiolåtarna gör också att de gör som en dag på jobbet, vilket är en helt ny upplevelse för mig som är van vid något helt annat (Se mina tidigare toppbetyg för bandet). Det är inte alls roligt att göra denna sågning av ett band som jag annars vet kan prestera 150 %. Jag ser fram emot deras nästa klubbspelning så världens bästa Zep kan återgå till det normala. (Betyg 2/5)
Art Nation. Jag har tidigare fått en uppfattning att detta var ett ganska ösigt band, men väl live så var de ganska intetsägande och tråkiga. Musikerna var Osynkade och hade dåligt med energi på scen. Gick och tog en festivalpaus istället.
Helix. Tillbaks på området och festivalen har höjts till en helt ny nivå. Helixs trallvänliga och slagkraftiga låtar med enkla gitarrslingor får igång publiken. Ser tom några händer i luften (vilket är ovanligt på sweden rock) Spelglädjen från bandet smittar också av sig. Om man tror att det låter som förr så är det långt ifrån eftersom alla låtar går några tonarter lägre än vad de egentligen ska. Saknar Brians underbara ljusa röst ett tag, men tanken slås bort när man ser hans glädje att fortfarande kunna röja scenen. Allsång under Rock You när sångaren ställer sig på kravallstaketet och låter publiken sköta bokstäverna. (Betyg 3/5)
Grave Digger. Mörka moln och regnet hänger i luften precis innan bandet som jag sett fram emot mest denna dag ska gå på scen. Det hör till ovanligheterna att Grave Digger spelar på den minsta möjliga scenen, men det blev ganska storslaget ändå. Chris som alltid är väldigt närvarande sjöng bombastiskt och rått utan att missa någon i publiken. Taktfasta låtar med inslag av lite tysk folkmusik ger mig dessutom gåshud och underbara wackenvibbar. En bit in i konserten öppnar sig himlen och regnet bara öser ner. Under Rebellion sjunger publiken skön allsång utan minsta uppmaning av Chris...underbart! Avsaknaden av hitten Metal vill never die drar ner betyget, och jag går därifrån nynnandes "All for one, all for the metal...." Det blev en blöt och kall konsert som avslutade Sweden rocks första dag. (Betyg 4/5)
Dagens totalmissade band Grand magus och Myrkur...men kommer säkert fler tillfällen.
Dottern har lagt vantarna på min laptop så ska försöka skriva ner lite om musikdagarna i Köpenhamn via touchminiknapparna på mobilen. Ber om ursäkt för att det blir lite visuellt hackigt.
Jag hade 2 konserter Bryan Adams och Metallica dagarna efter varandra så passade på att boka in vandrarhem för att slippa pendla mitt i natten och kanske bli sittandes på Malmö C i väntan på morgontåget vidare hem. 3 dagars semester så där i mitten av februari var ju inte heller fel.
Jag kom sent hemifrån vilket gjorde att jag inte hann att värma upp inför Bryan i Köpenhamn, utan det var bara till att checka in på vandrarhemmet och sedan direkt springa bort till Forum. Snökaoset fick jag på köpet och var ganska lagom kall och mör när jag kom fram och hängde in den blöta jackan.
Förväntningarna var inte så stora eftersom jag hade sett det som jag trodde var hans bästa konsert under Recklessturnen på samma ställe för 2 år sedan. Men Bryan är ju alltid Bryan dvs en av mina favoriter sedan 80-talet då min första egenköpta vinylskiva var just Reckless.
Konserten drog igång med många favoritlåtar, tror inte han missade någon och De 6 bästa av Reckless fick vi höra.
Vi fick uppleva en fantastisk musikalisk upplevelse där Gitarristen Scott överraskade hela tiden med små korta gitarrsolon som satt där de skulle med ett soul-blues ala "Genesissound" från hans gitarr.
Bryan verkar verkligen ha tänkt på att utveckla hans gamla dängor. Många av låtarna togs upp till en ny nivå och har man kommit för att höra låtarna som de lät på radio på 80-talet så har man hamnat helt fel. Vid en del tillfällen var det nästan så att taket lyftes på Forum.
Synten var utbytt till en gammal hammondliknande orgel på ena sidan och en flygel på andra sidan. Äkta pianoplink i de lugnare låtarna....gåshuden stegrade. Ibland spelades det på båda samtidigt.
Flertalet ggr utbrast Bryan "I Love when you sing". Det är härligt med artister som får publiken till att sjunga utan att berätta för den att nu ska ni sjunga här och nu ska ni sjunga där...pinsam grej nuförtiden som förstör magin och spontanitetupplevelsen på många konserter.
En annan häftig grej de gjorde var att de hade en videoupptagning live av oss i publiken som visades ibland på bakgrundsfilmen.
Efter att ha spelat i 2 timmar går bandet av och vi tror oss att nu är konserten slut, då kommer Bryan ut en tredje gång och levererar ytterligare 5-6 låtar aukustiskt utan bandet. På någon låt togs munspelet fram och Bryan blåste härliga toner som gick rakt in i ryggmärgen. Konsert på över 2,5 timmar med ca 33 låtar och massor av överraskningar gjorde biljetten värt sitt pris. Publiken var lyrisk och Bryan verkar lika lyrisk då han återigen utbrast " I Love when you sing! Har en känsla att Bryan kommer toppa mina årets konserter Lista ❤️❤️❤️
Dag 2:
Köpenhamn gav mig inte så mycket kultur som jag hade tänkt mig, eftersom man blev ganska mör i kroppen av att traska omkring i minusgrader. Jag hann i alla fall värma upp till Metallica på olika pubar. Det spelade ingen roll vilken pub man gick in på så fanns det Metallica fans överallt. Royal arenan får bra betyg av mig med bra ljud och smidigt att man fick checka in sin biljett själv så det gick fort att komma in. Om jag skulle påtala ngt negativt så var det den något lilla golvytan som fanns. Mindre än många andra konserthallar jag besökt. Förbandet Defecto var katastrof, lät illa överallt. Tur jag hade trevliga rockare runt mig som jag kunde småprata med under tiden. Det tog sedan låååååång tid innan Metallica gick på, typ 1,5 Tim eller nått. Ska man verkligen behöva vänta så länge? Varför?
När de väl kom ut så gjorde de det som en dag på jobbet. De framförde låtarna nästan identiskt som på skiva så livekänslan liksom försvann. Ett sömnigt låtval där jag i min sovbubbla inte kunde gå från fokus på Lars Ulrich. Shit i gatan vilken fantastisk trummis han är. Flertalet ggr upplevde man honom med riklig energi och han riktigt bar upp låtarna. James röst höll hela konserten men han saknade energi och med en måttligt dålig setlist utan överraskningar så kändes inte biljetten värt pengarna. Lite rysningar fick jag ju under Seek and Destroy....men det får jag hemma i mitt vardagsrum med.
Jag fick i alla fall Bryans konsert med mig frånKöpenhamn och jag kommer stå mig ett tag på den...❤️️
